Direktlänk till inlägg 26 januari 2008

Vilse i pannkakan

Av Maria - 26 januari 2008 16:27

Lördag morgon, utsövd och laddad för ett långpass. Benen kändes rätt fräscha och till och med solen bjöd på sin närvaro emellanåt. Av någon anledning har jag inte sprungit Upplandsleden längre än till Görvelns badplats tidigare, men idag var det alltså leden som var min väg. De orangea märkena på träden lotsade mig fram på småstigar, promenadstigar, över hagar och stenrösen. Stor eloge till de föreningar som arbetar med vandringsleder, ett underbart sätt att uppleva ny miljö. Lätt euforisk som jag gärna blir då jag hittar nya fina löpslingor låter jag tankarna vandra iväg för sig själva, för att då jag åter tar kommandot över dem upptäcka att de orangea små märkerna är lika spårlöst försvunna som snön i Stockholm. I ett virrvarr av stigar har jag tappat bort leden, och jag har på känn att det var ett tag sedan det skedde.. att vända tillbaka och leta efter den vore inte bara mot min natur, det vore även lönlöst ty vände jag mig om hade jag genast 3 vägval att välja mellan och inte en susning om var jag kommit ifrån. Så jag fortsatte alltså framåt. Hade lite på känn att jag skulle komma ut i Viksjö, inte alltför långt bort. Big misstake.


En massa skog, en badplats och en golfbana senare kom jag fram i ett bostadsområde. Inte en aning om vilket väderssträck jag stod åt. Sprang på måfå lite hit och dit och försökte hitta någon vägskylt eller så, då jag mötte en power-walkande kvinna. "ursäkta" sa jag. " Vad ligger däråt" och pekade åt ena hållet. "Lövstabadet" svarade kvinnan. Jag stod och funderade ett tag och försökte se ut som jag hade koll på läget. "Okej... och vad ligger däråt?" frågade jag och pekade åt andra hållet. "Vällingby" svarade kvinnan. Hon såg antagligen på mig att dessa namn inte sa mig ett skit, (inflyttad norrlänning som man är), så hon frågade vart jag skulle. "Kallhäll" sa jag. "Oj" sa hon och pekade åt en tredje riktning. Tacksam för hjälpen började jag jogga igen åt utpekat håll, och efter 15 min kom jag till en cykelskylt som visade att det var 3 km till Järfälla. Trots att klockan visade att jag vart ute i två timmar och jag visste att  jag från Järfälla-gränsen hade ca en timme kvar till Kallhäll kändes det rätt bra. Ytterligare 55 min senare svängde jag upp på Legendvägen.


Solen var inte längre framme och mina ben kändes allt annat än fräscha, men oj vad skönt att få sluta springa.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Maria - 14 juni 2009 16:55

Kände för lite förnyelse, så välkomna till till min nya blogg!...

Av Maria - 13 juni 2009 14:49

Förutom det rent konkreta med dalande form och förlorade träningspass så finns det ytterliggare en baksida med att gå runt och vara skadad en längre tid. Man tappar en del av sin identitet, det där "löpar-jaget". När kollegorna i fikarummet pratar om...

Av Maria - 11 juni 2009 22:26

Har precis packat ryggsäcken, i morgon bär det av på Sörmlandsleden igen =) Förhoppningsvis mer löpning än förra gången. Startar i Östertälje, 12km till Brotorp, ytterliggare 7 till Lida och sen vidare mot Paradiset. Övernattning i vindskydd innan ja...

Av Maria - 9 juni 2009 22:14

Det finns fördelar med att vara skadad. Man har mer tid att göra sånt man annars prioriterar bort, hinner också träna sånt man annars försakar. Man får längta efter att springa.... Och man får tid att känna efter.   Fast den här skadeperioden har ja...

Av Maria - 2 juni 2009 20:09

Sprang i morse. Lite vilse dessutom så det blev nästan en timme. Hade inte direkt ont medan jag sprang, men mer ont efter... nu har jag en röd snygg elastisk tejpremsa som allierade elastotejpare menar ska kunna hjälpa. Jag är skeptisk. ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se