Jag är förkyld, halsont snorig och hemma från jobbet. Väntade på att Jens skulle komma hem så vi kunde laga middag och äta, började bli riktigt hungrig efter några dagars dålig aptit pga förkylningen.

Men nu sitter jag här, nästan en timme efter att han kom hem och inte är det någon mat på G. För Jens är ute och springer. Han tränar för Lidingöloppet. Och här sitter jag, framför datorn. Haha. så konstigt det blir ibland.  

När man springer några av de större loppen, som Marathon eller Lidingöloppet, brukar jag framåt banans sista sträckning snegla på de stackars människor som ligger och frossar under filter i sjukvårdarnas tält. Jag undrar hur det känns att anstränga kroppen till den grad att man nätt och jämnt behåller medvetandet. Under sista kilometern i sthlm marathon bevittnade jag hur personalen med milt våld fick hålla fast en yrande, sluddrande finne på en kärra och dra honom in under målsnöret. Han vägrade helt enkelt kliva av banan.

Nåväl. Lördag, målgång efter Kiel Halvmarathon. Sjukt nöjd med loppet, slog pers med 6 minuter och tog mig under den härliga 1,40-gränsen med mina 1,39,15! Slukade det som erbjöds efter målgång(denna gång bananer, vatten och öl) medan jag väntade på Kerstin för gemensam promenad till duschen på båten. Strax efteråt, då jag ska bestiga en trottoarkant drar mina utpumpade vader ihop sig till två tennisbollar strax under knävecket. Jag antar att jag utför någon lustig krampaktig dans för strax kommer en man och försöker på tyska få mig bort till massage-området där pigga studenter står redo vid sina britsar. Egentligen är jag aldrig speciellt sugen på de där gratis-massagerna efter målgång, tycker det är mkt skönare att gå direkt till duschen, öppna ölen som normalt väntar på mig och snacka runt med andra löpare.

Men tysken ger sig inte så jag traskar snällt bort till två unga, rätt snygga grabbar och drar av mig tightsen (vilket i sig är en jävligt annorlunda handling om det inte vore för att hela salen kryllar av vita svettiga rumpor iklädda ännu svettigare very unfashion underkläder). Så långt allt väl, men då jag på ett någorlunda diskret sätt försöker ta mig upp på britsen drar vaderna ihop sig igen, jag som aldrig brukar få kramp kastar mig ner på golvet i ett desperat försök att lugna ner mina stackars vader. Sen drar cirkusen igång, Big Boss Massör storlek XL klampar fram och praktiskt taget lyfter upp mig på britsen varpå de två snygga killarna tar varsin svettig fot och startar någon anti-kramp serie med omväxlande fotsträckning och fotböjning. Big Boss Massör frågar om jag fryser, och med tanke på att temperaturen ligger på runt 5 ° och det blåser rätt friskt på min genomsvettiga kropp i mina genomsvettiga kläder så börjar jag känna mig rätt frusen. Men Big Boss tolkar mitt tveksamma "yes, little" som tecken på uttorkning och vips bäddas jag ner i filtar och värmekuddar samtidigt som jag blir ihälld två stora glas med någon vidrig saltblandning.

Strax fylls rummet med nya offer och mina två snygga killar lämnar mig åt mitt öde under filtar och värmekuddar. Jag ligger och tittar upp i taket, längtar efter den där duschen och mina klubbkamrater, och plötsligt förstår jag filtpacketerade löparna i sjukvårdarnas tält känner sig.

Nåväl, det var inget fel på mig, jag mådde toppen och snart kom Kerstin och räddade mig genom att tala om att jag vunnit min klass och att prisutdelningen börjat. Jag fick lova Bigg Boss att komma tillbaka efteråt men han såg aldrig att jag höll fingrarna i kors...

Nu har jag stått ut länge nog. Hur gjorde man förr? När man behövde kolla en adress, ett telefonnummer, en öppettid...planera resan, boka en biljett...kolla vädret, skicka brev, skriva dagbok...kolla träningstider, kolla på lägenhet, köpa möbler, betala räkningar, läsa artiklar, kolla nyheter, kolla sportresultat... Ja, ni förstår nog. Jag har beställt bredband. Så räkna med tätare inlägg här framöver =)