23 stycken glada löpare som svettades under solen på träningen igår... wow, vad roligt! Varför var jag inte där? Var soffan verkligen så skön? Är det det här kanske som är dagenefter-ångest i en löpares inskränkta lilla sfär.... En liten, liten värld med tre rum: ett för träning, ett för att tänka på träning och ett fyllt med mat. Eventuellt finns där ett fönster, och kikar man ut mellan persiennerna kan man där utanför skymta andra individer. Men dessa verkar vara av en främmande art, jag menar, först och främst går de, cyklar eller åker bil för att ta sig fram. Och för det andra är de klädda jeans och andra konstiga kläder. Odugliga att springa i.   Åh vad jag mår gott i den här lilla bubblan där luften fylls med svett och tigerbalsam! Och åh vad skönt efter Sthlm Marathon att kliva ut ur bubblan och ta del av livet som pågår utanför... Var sak har sin tid.

Lagom är bäst sa svensken, men för att uppskatta lagom måste man dra saker till dess spets ibland.

(anledningen till rubriken är att min gamla hälsene-skada ligger och gör sig lite påmind emellanåt, men jag lyssnar inte. Det man förnekar finns inte, visst är det så?)