Så var man hemma igen. Springkläderna torkar just nu i torktumlaren, medaljen ligger bland de andra i lådan och jag sitter (ligger) framför datorn med en kaffekopp i väntan på tv4 sports reportage från helgen.

Tre bilar rullade från Eskilstuna runt 12-tiden i fredags, en bilresa, en pastabuffé, en föreläsning och en orolig natts sömn senare promenerade jag genom slottsskogen för att möta upp mamma, Danne, Jocke och Matilda vid nummerlappsutdelningen. Om någon av de knappt 40000 startande löparna oroat sig över vädret denna Norska nationaldag kunde han eller hon nu andas ut, ett bättre springväder kan man inte begära. ca 15 grader, växlande molnighet och blåst som inte störde alltför mycket. Ca 2 h till start passade jag på att äta lite pastasallad och trängas bland de andra löparna inne på sportmässan. Resulterade i ett par solbrillor =)

Så var det alltså dags, stod startklar i 1B-fållan efter en något klen uppvärmning. Applåder- måste betyda att startgrupp Elit gav sig iväg. Applåder igen- andra startgruppen. Tänkte inte mer på det då, och hade antagligen inte gjort det senare heller om det inte vore för att en något stressad kille bakom mig konstaterade att han bafann sig i startgrupp 2, och att hans egna grupp 1B var de som precis startat. Det krävdes inte mycket insiktsförmåga för att inse att även jag befann mig i samma situation. Tog rygg på killen bakom mig, hoppade över kravallstaketet, förbi hela startgrupp 2, över staketet igen och i vild rusning över startlinjen. Allt förnuft säger att det inte är någon fara på taket, mitt chip startar min tid när jag passerar startlinjen, oavsett om jag gör det 50 meter efter de andra i samma startgrupp. Men vem är förståndig med skallen full av adrenalin? Nejdå, här skulle det tas ikapp! Tack och lov minskade adrenalinkicken då jag kom ikapp de första löparna och jag insåg att jag inte kunde springa 21 km i 4-minterstempo.

Efter den något oroliga starten följde 10 kilometers underbar, fantastisk löpning. Allt bara flöt, det var en vacker bana, publiken var grym och jag bara njöt. Passerade ett gäng killar som satt och grillade och drack bärs under en banderoll med texten: "Det är fortfarande 20 kilometer kvar, det är inte värt det! Ta en bärs istället!!" Tänkte bara, stackars killar, vad ni har missförstått mycket. Trots den låga startgruppen passerade jag här en hel del löpare och det kändes som jag kunde springa hur långt som helst. Vilket visade sig vara fel. Då jag passerade 10 km på drygt 45 minuter förstod jag ju att det gick för fort, att jag skulle få betala senare. Men jag kan liksom inte låta bli att springa när det går så lätt! Det känns som ett brott mot min egen kropp att hålla tillbaka, när benen njuter av farten, takten och rytmen! Eller låt mig citera en god vän, Fobba: " Man får passa på att springa fort medan man orkar". Men, såklart, fick jag som väntat betala för kalaset. Tror det tog mig 5 minuter och 30 sekunder att ta mig mellan km12-km13, och nu var det helt plötsligt inte roligt längre. Magen gjorde ont och benen började stummna. Fick ngt förnyade krafter över bron, (av någon anledning tycker jag om att springa över broar), men sen upp längs avenyn var allt bara en lång, långsam pina. Orkade inte kolla på klockan, brydde mig knappt om tiden.

Men man ska inte förneka psykets inverkan på den fysiska förmågan! Tack och lov kastade jag ändå en glimt på klockan vid 18 km och insåg att det inte gått så fruktansvärt sakta som jag trott, om jag bara höll ihop loppet till mål så hade jag fortfarande en chans på pers! Så jag sträckte på mig och fokuserade på steget. 19 km, 20km... och så, äntligen mål!!!! Hade ingen exakt tid men jag misstänkte att jag klarat mig under 1,40. Nöjd, trött och tacksam över att vara i mål begav jag mig till Nordstan där Danne och Matilda satt och väntade med öl och vindruvor =) Senare under kvällen skulle det visa sig att jag tagit mig runt på tiden 1:39:08 och slog således nytt personligt rekord med 3 sekunder!

Haha, vad nöjd jag är över mig själv!! Fuck off jantelag, du kommer inte åt mig just nu =)