Japp, då var det dags! Snart i allafall. Den rent glädjefulla förväntan som rådit under veckan som gått är nu utbytt mot en mer gruvsam förväntan. Såhär nära början loppet börjar jag känna hur otroligt jobbigt det kommer att vara i morgon! Jag börjar se fram emot att gå i mål, och det är borde jag inte göra redan! Resan är målet.... fokus på banan, festen, folket... tidigast efter 30km kan jag börja längta efter stadions röda löparbanor (hoppas de hinner röja ordentligt efter kvällens KIZZ-konsert...)

Vad tänker jag nu? Har jag tränat ordentligt? Har jag sprungit tillräckligt många långpass? Har jag sprungit tillräckligt långa långpass? Borde jag sprungit fler mil varje vecka? Fler kvalitétspass? JA, jag borde sprungit mer, längre, snabbare... såvida man inte är proffslöpare med en optimal träningsplanering, och dessutom är frisk och skadefri hela träningssäsongen, kan man alltid träna mer, träna bättre. Det är lite tjusningen med det hela. Tränar man hård presterar man bra. Lön för mödan...

Men dför all del, förutsättningarna är goda. Jag är pigg och kry, inga större skavanker och träningen har i stort sett gått bra hela året.

Kl 18 går jag i mål. Det blir en underbar och fruktansvärd resa dit. Det blir en grym dag. Vi ses väl på banan?