Alla inlägg under maj 2008

Av Maria - 20 maj 2008 22:20

Vårruset idag. Var väl egentligen mest sugen på picknick-påsen man får efter loppet... det var ruggigt kallt innan start, väntade i det längsta med att kliva ur stor-fleecen. Gick istället runt i alla sponsortälten och smakade allt som fanns att smaka. (stod även på knä på en balansboll 1 minut och vann ett par gåstavar =) Blev en konstig blandning i magen att springa på, men jag tänkte inte så mkt på det. Så till slut var jag ändå tvungen att kliva ur mina 4 lager överdragskläder (ja, jag är frusen av mig) och jogga upp till starten. Lite uppvärmn8ing av Västerås gymnastikklubb och så pang, iväg. Farten var som vanligt hög i början, trodde jag missat första km-markeringen, men när 10 min hade gått utan att 2km-skylten dykt upp började jag misstänka att de stramat åt budgeten för året och helt enkelt skippat skyltarna. Spännande. Nu hade man alltså ingen aning om hur fort det gick. Och tur var nog det, för hade jag sett att jag höll 4minuters-tempo hade jag garanterat dragit ner på farten. Men nu rullade jag istället på, det var enkelt, det gick fort, det var skitkul att springa idag.

Passerade mållinjen på 20.33, tror nästan det är nytt pers på distansen? Fast största belöningen var ändå att det kändes så bra i kroppen trots Göteborgsvarvet i helgen. Känner mig stark, och jäkligt sugen på 42195 m om drygt en och en halv vecka  =)  

Av Maria - 19 maj 2008 20:58

Jag är trött idag. Ledde F&S efter jobbet, och som tur var var det flera som varit med i Göteborg så mitt något lugnare upplägg av passet togs tacksamt emot. Kändes dock bra, lite stela lår och tunga ben i allmänhet men helt ok.


 Nu har jag ätit, det blev spenatsoppa med ägg från glada höns som jagar daggmaskar ute i gräset. Köpte 20 st från en kollega så nu blir det äggfrosseri i veckan.


Vad var det jag tänkte skriva? Just det, trötter idag. Och jag längtar efter J. Två helger på vift blir tre veckor som gräsänkling... det är iaf två för mkt. Och jag längtar efter semester. Och eftar att solen ska komma tillbaka... men gnället till trots, jag mår så himla bra.


Snart är det Marathon. Nice


Av Maria - 18 maj 2008 18:20

Så var man hemma igen. Springkläderna torkar just nu i torktumlaren, medaljen ligger bland de andra i lådan och jag sitter (ligger) framför datorn med en kaffekopp i väntan på tv4 sports reportage från helgen.


Tre bilar rullade från Eskilstuna runt 12-tiden i fredags, en bilresa, en pastabuffé, en föreläsning och en orolig natts sömn senare promenerade jag genom slottsskogen för att möta upp mamma, Danne, Jocke och Matilda vid nummerlappsutdelningen. Om någon av de knappt 40000 startande löparna oroat sig över vädret denna Norska nationaldag kunde han eller hon nu andas ut, ett bättre springväder kan man inte begära. ca 15 grader, växlande molnighet och blåst som inte störde alltför mycket. Ca 2 h till start passade jag på att äta lite pastasallad och trängas bland de andra löparna inne på sportmässan. Resulterade i ett par solbrillor =)


Så var det alltså dags, stod startklar i 1B-fållan efter en något klen uppvärmning. Applåder- måste betyda att startgrupp Elit gav sig iväg. Applåder igen- andra startgruppen. Tänkte inte mer på det då, och hade antagligen inte gjort det senare heller om det inte vore för att en något stressad kille bakom mig konstaterade att han bafann sig i startgrupp 2, och att hans egna grupp 1B var de som precis startat. Det krävdes inte mycket insiktsförmåga för att inse att även jag befann mig i samma situation. Tog rygg på killen bakom mig, hoppade över kravallstaketet, förbi hela startgrupp 2, över staketet igen och i vild rusning över startlinjen. Allt förnuft säger att det inte är någon fara på taket, mitt chip startar min tid när jag passerar startlinjen, oavsett om jag gör det 50 meter efter de andra i samma startgrupp. Men vem är förståndig med skallen full av adrenalin? Nejdå, här skulle det tas ikapp! Tack och lov minskade adrenalinkicken då jag kom ikapp de första löparna och jag insåg att jag inte kunde springa 21 km i 4-minterstempo.


Efter den något oroliga starten följde 10 kilometers underbar, fantastisk löpning. Allt bara flöt, det var en vacker bana, publiken var grym och jag bara njöt. Passerade ett gäng killar som satt och grillade och drack bärs under en banderoll med texten: "Det är fortfarande 20 kilometer kvar, det är inte värt det! Ta en bärs istället!!" Tänkte bara, stackars killar, vad ni har missförstått mycket. Trots den låga startgruppen passerade jag här en hel del löpare och det kändes som jag kunde springa hur långt som helst. Vilket visade sig vara fel. Då jag passerade 10 km på drygt 45 minuter förstod jag ju att det gick för fort, att jag skulle få betala senare. Men jag kan liksom inte låta bli att springa när det går så lätt! Det känns som ett brott mot min egen kropp att hålla tillbaka, när benen njuter av farten, takten och rytmen! Eller låt mig citera en god vän, Fobba: " Man får passa på att springa fort medan man orkar". Men, såklart, fick jag som väntat betala för kalaset. Tror det tog mig 5 minuter och 30 sekunder att ta mig mellan km12-km13, och nu var det helt plötsligt inte roligt längre. Magen gjorde ont och benen började stummna. Fick ngt förnyade krafter över bron, (av någon anledning tycker jag om att springa över broar), men sen upp längs avenyn var allt bara en lång, långsam pina. Orkade inte kolla på klockan, brydde mig knappt om tiden.


Men man ska inte förneka psykets inverkan på den fysiska förmågan! Tack och lov kastade jag ändå en glimt på klockan vid 18 km och insåg att det inte gått så fruktansvärt sakta som jag trott, om jag bara höll ihop loppet till mål så hade jag fortfarande en chans på pers! Så jag sträckte på mig och fokuserade på steget. 19 km, 20km... och så, äntligen mål!!!! Hade ingen exakt tid men jag misstänkte att jag klarat mig under 1,40. Nöjd, trött och tacksam över att vara i mål begav jag mig till Nordstan där Danne och Matilda satt och väntade med öl och vindruvor =) Senare under kvällen skulle det visa sig att jag tagit mig runt på tiden 1:39:08 och slog således nytt personligt rekord med 3 sekunder!


Haha, vad nöjd jag är över mig själv!! Fuck off jantelag, du kommer inte åt mig just nu =)



Av Maria - 15 maj 2008 21:13

Jag sprang några kilometer idag, kände lite på formen inför helgen... det var skönt, jag njöt. Att jag sedan fick mer ont på sidan av knät är ändå ingen som oroar mig nänmvärt, det kommer inte att hindra mig på lördag. (antagligen efteråt, men den oron sparar jag till då) Blev taggad inför lördag, riktigt så jag längtar efter att ta ut mig, att bli jättetrött. Ni vet sådär trött, så när man har sprungit ungefär halva loppet så känner man att det kommer bli skitjobbigt men att man ändå klarar att hålla tempot in i mål. Sån där trötthet där kroppens fysiska behov är underordnade viljan, kroppen kommer att få lida, det kommer troligtvis att göra ont, men man klarar det. Och då, i det läget kastar man en blick på klockan. Man börjar räkna efter i huvudet, och efter lite multiplicerande och adderande kommer man fram till att man matchar det personliga rekordet rätt hyfsat! Helt plötsligt öppnas en möjlighet, man har chans på nytt pers.. Samtidigt inser man hur FRUKTANSVÄRT ont det kommer att göra att försöka slå det. Och när jag inser det är jag nästan beredd att kasta in handduken helt och hållet och kliva av. Räddningen är då att ovan nämnda huvudräkneoperation i det tämligen uttmattade tillståndet tar så lång tid att utföra, att man under tiden avverkat ytterligare ett par kilometer och befinner sig vid det läget relativt nära målet. Så nära att det inte längre finns någon ursäkt att inte satsa på en rekordtid. Så istället ökar man lite, varje återstående kilometer känns längre än den förra, och när man slutligen kommer i mål är man så tom på krafter att man funderar på hur man över huvud taget ska bära sig åt för att ta sig fram till banan-bordet.


Så trött vill jag vara på lördag.



Av Maria - 14 maj 2008 19:27

Min far har en kollega och god vän, J, som är en fantastisk människa på många sätt. Jag skulle kunna berätta många historier om denne man, men nöjer mig med den här lilla.


Som jag minns det hade pappa vägarna förbi hemma hos J, och tänkte att det vore trevligt att stanna till på ett besök. Tog således fram mobilen och ringde till J. Talar om att han är i krokarna och att han undrar om det går för sig att titta förbi och hälsa på, då det var ett tag sen sist. Varpå J svarar: "Nja...jag vet inte. Jag känner mig lite asocial idag.."


Jag tycker det är underbart. Ungefär två tredjedelar av oss hade svarat att "Jadå, kom förbi du bara, Vad roligt!" Av dessa hade hälften menat det medan hälften menat tvärtemot men låtsas som att de mkt hellre dukar fram kaffe och 7 sorters kakor och sitter och kallpratar en timme istället för att ligga kvar i soffan framför "Ensam mamma söker". Den återstående tredjedeln hittar på en dålig ursäkt om varför de tyvärr inte passar att hälsa på just nu men nån annan gång, absolut, och vi får allt ta och höras lite oftare.


Men inte J. Han är hemma, har egentligen ingen anledning att tacka nej till ett besök av en god vän, förutom att han känner sig lite asocial för stunden. Och det är väl en anledning så god som någon? Ärlig dessutom.


Jag kände mig lite som J idag. Haft en rätt hektisk dag på jobbet, många patienter, mkt energi som läggs på bemötande av olika slags individer med olika krav och olika personligheter. Hade bestämt mig för att ta årets första kajaktur efter jobbet, och på väg till kanotklubben kom jag på mig själv med att gå och hoppas att det inte skulle vara någon annan där. Det var det inte. I lugn och ro kunde jag själv plocka ut en kajak, bära ner den till vattnet och glida ut på ån.  Hade nästa glömt vilken fantastisk känsla det är, precis när man glider iväg från bryggan... Ca 30 minuters ostörd paddling senare kände jag mig som en, för att använda ett gammalt uttryck, ny människa. Och nu är behovet nästan det motsatta, är lite uttråkad och skulle gärna prata bort någon timme! Tur att Tomas kommer snart för få en omgång massage av sina ben inför varvet!


Bjussar på fler bilder från arkivet, dagens kajaktur till ära..


Av Maria - 12 maj 2008 23:08

Hälsenan känns, peppar peppar, rätt ok idag! Däremot vaknade jag ett par gånger i natt av att det gjorde ont på utsidan av knät om jag vände mig på nått konstigt sätt... Löparknä tänker ni nu, men jag tror liksom inte det. Har haft det förut och det var inte såhär. Nej, med lite hjälp från kollega Johan har jag diagnostiserat en tendinit på mig själv. Boven i dramat heter Biceps femoris, och är som ni ser en del av hamstringsmuskulaturen. Men jag känner mig tämligen lugn, har aldrig haft problem med baksidan förut och jag tror absolut det är bra till på lördag!

Av Maria - 11 maj 2008 19:14

Som vanligt står tv:n på hemma hos mig, och dom visar just nu ett program där man spelar upp låtarna som ska tävla i Eurovision song contest. Sen sitter det 4 snubbar och kommenterar bidragen! Alltså allvarligt, INFÖR tävlingen. Som om det inte räcker med att vi har 700 deltävlingar som alla har minst 5 löpsedlar/vecka under typ ett halvårs tid. Och det är inte bara ett sånt här program, det är 4 stycken, var och ett på 60 minuters sändningstid...

Herregud...

Skapa flashcards