Igår joggade jag till jobbet, hade bestämt mig för att köra intervaller på första kilometern i Vilsta (uppför, uppför...) efter avklarad arbetsdag. Sagt och gjort, bytte om till tightsen och t-shirten, knäppte fast ryggan och knöt skorna. Rent praktiskt redo för ett hårt pass, mentalt så o-redo det var möjligt. Jag bara ville inte. Bestämde mig dock för att inte ta den diskussionen med mig själv utan körde som planerat. Men fy vad tungt det var! Redan efter ett par steg protesterade benmusklerna och producerade demonstrativt mer mjölksyra än nödvändigt, dom latmaskarna. Men jag satte hårt mot hårt och körde mina 5 intervaller trots protesterna.

Tänkte någonstans på vägen, varför håller man på såhär? Varför inte nöja sig med att nu och då ta en joggingtur i skogen, i maklig takt? Stanna inne när vädret är dåligt. Det är ju liksom inte så att man är någon elitlöpare ändå... Men tanken var dum, den saknar medhåll till och med från mina sura benmuskler.  Vad vore löpningen utan målen, om man aldrig fick den där kicken av att slå ett rekord? Och inte skulle jag njuta lika mycket av de lätta, sköna turerna om jag aldrig fick smaka på mjölksyran emellanåt. Och inte av kvällssolen om jag aldrig fick duscha i skyfall. Och hur skulle jag ta mig till de minsta, roligaste stigarna längst bort på rundan om konditionen satte stopp efter halva vägen?

Glädjande var det ju också när jag kom hem och kollade tiderna från samma pass för ca ett år sedan, och såg att jag låg ca en halvminut bättre i snitt nu!

En sista grej bara- jag hade min vattenflaska i början av backen, tog en liten slurk mellan varje intervall. Då jag kom ner från sista intervallen var flaskan tom! Korken var på och den stod upp, men den var helt tömd. Någon stackars löpare som fick sin törst släckt?

Klockan är läggdags, tänkte bara skriva några rader innan jag nattar datorn och övergår till boken. "Mandelkärnan" är det som gäller just nu, den är bra. Sen blir det att beta av boktipsen från storebror, han har god litterär smak, brorsan. Helgen var grym. Det är det alltid när jag åker hem, till norr, till stan, till byn. Hemma är hemma. Och inte skadar det att löpningen gick så över förväntan! Det var som sagt dags för stafetten Indalsledenloppen, där jag har den stora äran att ingå i det enda laget av ca 45 som endast består av tjejer! Vårt lagnamn har sedan loppets startades för 17 år sedan varit Läckerhäckarna, och det är sanning om något ;-) Mor hade startsträckan, gick ut hårt, 10.7 km på 48 minuter. Lämnade stafettbandet till mig som avverkade följande 11,6km i kuperad terräng på 53.35 min, supernöjd med det. Och så fortsatte det tills vår tionde löpare gick i mål i Bergeforsen ca 8h senare, och för en gångs skull hade vi 4 lag bakom oss. Bra gjort tjejer! 

Himla skoj var det, det är överhuvudtaget roligt att springa nu. I morgon skolkar jag igen från klubbträningen, kör backintervaller efter jobbet istället.

Sov gott!

Det bästa med att jobba är känslan av få ledigt varje eftermiddag, för att inte tala om inför helgerna! Det är för mkt fokus på semestrar, man kan inte leva för 5v om året och känna sig nöjd med livet. Njut av varje dag istället, den tar inte slut kl 16.30 då arbetsdagen slutar. Det finns massa timmar kvar. (iaf om man som jag bara har mig själv att bry mig om)

Om ca 2h åker jag norrut, ska bli jätteskoj att hälsa på därhemma! Alldeles för länge sedan sist.. och så roligaste loppet i morgon, Indalsleden =)

Mamma, jag kommer 21.34 till Sundsvall.

Jag, som alltid propagerar för upplevelsen under löpningen. Som påstår att jag springer för att njuta av naturen och friheten. Som hävdar att jag älskar skogen och de små stigarna. Som varje gång jag ser någon löpbands-trampare bara fnyser och lite nedvärderande knycker på nacken. Den där har ju inte förstått tjusningen med det hela...

Så idag, i samma stund som jag kliver genom dörrarna ut från jobbet, öppnar sig himlen. Funderar på om jag ska vänta ut skuren men bestämmer mig ändå för att cykla hem. I sandaler, jeans, och bomullströja. 5 sekunder senare kunde jag lika gärna simmat hem i ån, hade inte blivit blötare för det. Och så, någonstans mellan Stålforsbron och Strigeln, dyker tanken upp i skallen: "Jag kanske skulle köra på löpbandet idag?" Och med detsamma kändes det så kul! Så när mina klubbkamrater stod på startlinjen för att göra upp om platserna på årets KM 800m hade jag precis avslutat min 6e tusing på löpbandet. Svettig, glad och nöjd. Nu kan det dröja något år innan jag står där igen, men jag mina blickar mot löpbandstramparna kommer hädanefter innehålla en grad av beundran mitt i all förakt.

Hur det gick? Det fina med löpband är ju att man har koll på hastigheten hela tiden, vilket kan vara kul just under intervaller. De 4 första höll jag 4.15 min/km, de 2 sista blev jag tvungen att sänka till 4.25, det blev för jobbigt... hade dock bara 1 min vila mellan. Nu blir det lugnt fram till Indalsledenloppet på lördag!

Jag förstår inte, så fort jag kommer till Eskilstuna så är har jag så svårt att gå och lägga mig. Känns så trist, är heller inte särskilt trött. Fast jag inte har ngt vettigt att göra efter kl 22 så är jag vaken till runt 23-24, vilket bygger upp en sömnbrist som jag tar ut på helgen, när jag egentligen skulle vilja vara pigg på kvällarna! Morgonen är alltid som vanligt, uppe med tuppen..

Nåja det var inte det jag skulle skriva om. Tänkte berätta om en lite episod från gårdagens joggingtur. Det var ju tredje dagen i rad med löpning, så trots att det kändes bra tog jag det lite lugnt. Lade in lite sånt som man kallar löpskolning, dvs jogga med lite olika fart, steg och hopp. Blanda in lite styrka och spänst, lite fartökningar. Jag har (bra eller dålig egenskap?) en förmåga då jag springer att bortse från graden normativitet i det jag gör... konstigt nog bara då jag springer. I annat fall ägnar jag alldeles för mkt tid och oro åt att tänka på vad andra tänker om mig. Som om de skulle göra det överhuvudtaget? De flesta är för upptagna med att tänka på sig själva.. Nåja, då jag som bäst håller på med lite spänstig baklängeslöpning uppför en backe får jag en känsla av att något är konstigt. Jag har Mannheimmer och Tengby på P4 Sthlm i öronen så jag är relativt bortkopplad från omvärlden. Då jag vänder mig om ser jag en medelålders kvinna som kiknar av skratt, nästan så hon inte kan stå upp. Brevid henne står en man, troligtvis maken, och ser rätt besvärad ut. Det går så upp för mig att det är jag som är orsaken till kvinnans skrattanfall! Hur bemöter man det? "Kul att kunna vara till glädje!" kläcker jag ur mig innan jag fortsätter uppför backen, nu sidvärtes.

Tog en morgonjogg med J i morse efter frukosten. Lugnt trodde jag det skulle bli, så tusan heller. I värsta farten bar det av längs passadvägen och vidare mot Jakan. De mer eller mindre hetsiga disskusioner vi brukar föra under våra pass uteblev till förmån för en alltmer intensiv andhämtning. Jäklar, tänkte jag, här har nån tjuvtränat medan jag tillbringar mina dagar i E-tuna! Men det kändes bra, tempot var högt men inte plågsamt. Så efter drygt halva sträckan skedde det jag i smyg sprungit och väntat på, J tog lite slut och jag fortsatte själv hemåt i uppsatt tempo. Höll inte riktigt hela vägen jag heller, farten minskade under den sista kilometern men jag fick trots det ett bra pass som jag inte räknat med. 

Och jag känner mig jagad... På Lidingöloppet står vi där på startlinjen, sida vid sida...   

Vill slå ett slag för nästa helgs utmaning, nämligen Indalsledenloppet. Fantastisk miljö och trevligt arrangemang.

År 2005 blev firades 6 juni för första gången som helgdag. Samma år som 6 balla brudar ;-) avslutade sitt andra år på sjukgymnastikprogrammet i Uppsala. Då röda dagar lämpligtvis firas i goda vänners sällskap så tog vi denna nytillkomna, kring vilken inga traditioner ännu var skapade, till vår egen dag. Året därpå tog vi vår examen och gav oss ut till olika platser i vårt avlånga land för att fixa ryggar, knän, axlar, fötter, för att motivera och inspirera, för att sprida kunskap och för att ta emot kunskap, för att få den gamle att våga lämna sin lägenhet, för att få den insjukne att komma på benen, för att få den late att röra på fläsket... den 6 juni varje år släpper vi dock vad vi har för händer för att ses, och i år stod Helena som värdinna. Helena är nämligen den av oss som samlat mest vuxenpoäng, då hon med sambo för en månad sedan flyttade till hus och allt som hör därtill med stor tomt, rabatter, garage, altan...etc.

Efter god mat, gott vin och livliga disskusioner kring livets angelägenheter kröp vi till kojs. De andra funderade på hur länge vi skulle få sova, eftersom vi skulle upp och rida islandshästar dagen därpå. Jag visste att oavsett vad väckarklockorna ställdes på så skulle min biologiska mat- och sovklocka ringa ett par timmar tidigare och tala om att det var dags för en springtur. Därav åker jag sällan någonstans utan ett par löpskor i väskan. Och mkt riktigt, kl 06.37 var det dags. På med tights, topp, skor och så lite försiktigt iväg i den ännu svala morgonluften. Väl ute från gårdsplanen ökade jag farten och benen svarade med ett glädjetjut. Som en duracellkanin pinnade jag på förbi gårdar, hyggen, åkrar och hagar. Ivrigt påhejad av kalvarna på andra sidan staketet klämde jag i lite extra i steget, ville ju inte göra publiken besviken. En katt låg och njöt i morgonsolen, högst uppe på en vedhög och iakttog mig. Hästen fnös under lugg innan han återgick till sitt hö. Igelkotten var nog både blind, eller suicid, då han gjorde sitt bästa för att lägga krokben på mig. Hade ingen klocka men vände om vid utkanten av staden. Min kalvpublik hade ledsnat på att vänta, de hade betydligt mer nöja av frukosten som precis serverats dem inne i ladan. Snart skulle även jag serveras frukost. Klämde ut det sista ur energidepåerna med några fartökningar innan sista kurvan tillbaka upp mot tomten.  Saktade sedan ner och gick lite försiktigt över gruset för att inte väcka mina ännu sovande vänner, satte mig på farstun i den alltmer hettande solen och bara njöt av stunden. Oavsett hur resten av dagen fortlöp visste jag att det här var en bra dag.