Det är fint att vara kulturell. Visst? Läsa böcker är bra, gärna tungviktare som Brott och Straff, klassiker som Strindberg och så minst en av årets nobelpristagare. Fast det är rätt ok med Marian Keyes och Kajsa Ingermansson också, det mesta i bokform anses liksom bra. Men akta dig för att byta ut din bok mot ett Game Boy, då ligger du risigt till. Ingen framgångsrik affärsman har en spelkonsoll i portföljen. Eller? Nåja, går du på muséer? Grattis, det låter bra när du berättar om senaste utställningen på spårvägsmuseet på fikarasten dagen efter, passa på när chefen är i närheten. Musik... nja, det spelar lite roll... jazz, klassiskt, eller vilken artist som helst som ingen annan i rummet hört talas om slår högt, men passa dig för att delge övriga din dyrkan av Britney Spears eller Håkan Hellström. Kan du på ett naturligt sätt recensera en teateruppsättning inför dina vänner kan du känna dig coolt kulturell resten av veckan, för att inte tala om ifall du besökt en konstutställning.

Vi var på en konstutställning i Japan. Vore kanske kulturellt coolt, om det inte vore för att jag inte fattade ett skit. En stol i taket- oooooooo, vilken symbolik. Detta var modern konst, antar att det finns andra varianter där man faktiskt kan ana nån slags talang hos konstnären i fråga. I det här fallet måste det handlat om aningen en 4-åring, eller nån riktigt smart snubbe som garvar sig fördärvad åt hur han lyckats lura dessa puckade människor (vi, tex) att låtsas se djupare meningar bakom värdelöst ingenting, samtidigt som han håvar in stora slantar ur deras (våra) plånböcker.

Varför skriver jag om detta? Jo, i söndags när jag promenerade från Tjejmilen på Gärdet via F&S på Sveavägen till Karlberg station, fick jag syn på något genom ett fönster som fångade min uppmärksamhet. Där var en tavla som jag kände igen. Jag, som verkligen har noll koll på vad som försigår bakom kulturrikets tjocka murar gick alltså där i godan ro och lyssnade på nått så o-coolt som Lars Winnerbäck, då jag fick syn på den här tavlan som jag verkligen älskar av Linn Fernström. Till och med námnet på konstnären ploppade fram hur enkelt som helst. Jag gick in, och där hängde tavla efter tavla av denna fantastiska konstnärinna. Jag hade lyckligtsvis en basker på skallen så jag tyckte jag lyckades upprätthålla skepnaden av en kulturintresserad medveten ung kvinna rätt ok, men skyndade ändå lite hastigt från rum till rum innan jag avslöjades som den katastrofalt illa allmännbildade tjej jag egentligen är.

(lite backgrundsinfo: då jag jobbade som personlig assistent för ca 2 år sedan var jag med han som jag jobbade med på en arrangerad visning av Bonniers Konstutställning, och just denna tavla liksom fastnade på näthinnan. Tro inte att jag har koll på sånt i normala fall, tyvärr...)