Alla inlägg den 13 juni 2009

Av Maria - 13 juni 2009 14:49

Förutom det rent konkreta med dalande form och förlorade träningspass så finns det ytterliggare en baksida med att gå runt och vara skadad en längre tid. Man tappar en del av sin identitet, det där "löpar-jaget". När kollegorna i fikarummet pratar om Stockholm Marathon, Göteborgsvarvet och Vårruset finner jag lite snopet att jag, liksom dem, står som en åskådare till allt detta. Känner ett behov av att säga, typ, "Jag skulle ha varit med, jag brukar vara med, det är mig ni pratar om, men jag har en liten skada.... osv". Men inser tack och lov hur patetisk jag skulle låta och väljer att sitta tyst och lyssna. Och känner mig lite förvirrad. Om jag inte är Maria som springer, vem är jag då? Bara Maria? Vem är hon?


En liknande identitetskris hade jag för ca 8 år sedan (hjälp vad åren går!) när jag slutade voltige. I 7 års tid hade jag tillbringat så gott som all ledig tid i manegen eller i någon gymnastiksal, och när jag inte tränade så tänkte jag på voltigen. Allt handlade om det, jag levde verkligen sporten. Så, 16 år gammal flyttade jag till Forsmark, laget splittrades och allt förändrades. Jag gjorde några försök att klamra mig fast vid mitt gamla liv genom att pendla in till Uppsala på helgerna och träna med ett lag där. Men givetvis funkade det inte i längden. Det var bara att inse: Jag var inte längre en voltigör. Den krisen jag då gick igenom var ingen dans på rosor, jag var en rätt förvirrad tjej som tafatt försökte hitta sin plats i stora världen. Felet jag gjorde var att jag under flera års tid sökte substitut för voltigen, provade andra sporter som kunde bli "min" grej, så jag visste vem jag skulle säga att jag var när jag presenterade mig för nya människor. Jag köpte MTB, klättergrejor, provade kampsport och började rida igen. Men jag tog aldrig reda på vem Maria var.


Sen började jag springa. Fastnade för det.

Och jag vet nog fortfarande inte riktigt vem Maria är



Tidigare månad - Senare månad
Skapa flashcards