Förutom det rent konkreta med dalande form och förlorade träningspass så finns det ytterliggare en baksida med att gå runt och vara skadad en längre tid. Man tappar en del av sin identitet, det där "löpar-jaget". När kollegorna i fikarummet pratar om Stockholm Marathon, Göteborgsvarvet och Vårruset finner jag lite snopet att jag, liksom dem, står som en åskådare till allt detta. Känner ett behov av att säga, typ, "Jag skulle ha varit med, jag brukar vara med, det är mig ni pratar om, men jag har en liten skada.... osv". Men inser tack och lov hur patetisk jag skulle låta och väljer att sitta tyst och lyssna. Och känner mig lite förvirrad. Om jag inte är Maria som springer, vem är jag då? Bara Maria? Vem är hon?

En liknande identitetskris hade jag för ca 8 år sedan (hjälp vad åren går!) när jag slutade voltige. I 7 års tid hade jag tillbringat så gott som all ledig tid i manegen eller i någon gymnastiksal, och när jag inte tränade så tänkte jag på voltigen. Allt handlade om det, jag levde verkligen sporten. Så, 16 år gammal flyttade jag till Forsmark, laget splittrades och allt förändrades. Jag gjorde några försök att klamra mig fast vid mitt gamla liv genom att pendla in till Uppsala på helgerna och träna med ett lag där. Men givetvis funkade det inte i längden. Det var bara att inse: Jag var inte längre en voltigör. Den krisen jag då gick igenom var ingen dans på rosor, jag var en rätt förvirrad tjej som tafatt försökte hitta sin plats i stora världen. Felet jag gjorde var att jag under flera års tid sökte substitut för voltigen, provade andra sporter som kunde bli "min" grej, så jag visste vem jag skulle säga att jag var när jag presenterade mig för nya människor. Jag köpte MTB, klättergrejor, provade kampsport och började rida igen. Men jag tog aldrig reda på vem Maria var.

Sen började jag springa. Fastnade för det.

Och jag vet nog fortfarande inte riktigt vem Maria är

 

Fredrika

14 juni 2009 15:44

Jäkligt intressanta tankar. Någonstans är man ju den man är oavsett vad man gör, men jag förstår ändå grejen. Som tur är brukar ju bitarna falla på plats i takt med att åren går, men priset är att man går igenom lite kriser och svackor. Själv kan jag få identitetskriser när jag ger mig ut på ett kortare pass och efter tre kilometer bara vill hem. "Om jag inte springer minst en mil, vem fan är jag då" kan jag känna. Okej det låter patetiskt jämförelse med att som du tvingas stå vid sidan om på grund av skada...

http://gullfot.blogspot.com

 

Maria

14 juni 2009 17:00

Du har nog rätt, visst har många bitar fallit på plats genom åren. Och hellre går jag igenom svackor än slutar utvecklas. Och du, tack för inspiration ;-)

http://mittmarathon.blogspot.com

 

Ida

24 juni 2009 19:44

Hej! (ida SG här)
Hörde av Hanna att du var skadad. Trist. Men som sagt.. vem vet vem man är?
Kram

http://www.villduvetavadjagvet.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kände för lite förnyelse, så välkomna till till min nya blogg!...

Har precis packat ryggsäcken, i morgon bär det av på Sörmlandsleden igen =) Förhoppningsvis mer löpning än förra gången. Startar i Östertälje, 12km till Brotorp, ytterliggare 7 till Lida och sen vidare mot Paradiset. Övernattning i vindskydd innan ja...

Det finns fördelar med att vara skadad. Man har mer tid att göra sånt man annars prioriterar bort, hinner också träna sånt man annars försakar. Man får längta efter att springa.... Och man får tid att känna efter.   Fast den här skadeperioden har ja...

Sprang i morse. Lite vilse dessutom så det blev nästan en timme. Hade inte direkt ont medan jag sprang, men mer ont efter... nu har jag en röd snygg elastisk tejpremsa som allierade elastotejpare menar ska kunna hjälpa. Jag är skeptisk. ...

Min status Satt uppe sent igår kväll och planerade middagsbjudningen jag har på fredag, med långa dgar krävs lite planering för att få logistik med matinköp, systembolag och tillagning att gå ihop. Även om jag tyckte jag hade rätt klart för mig vad ...