Det finns fördelar med att vara skadad. Man har mer tid att göra sånt man annars prioriterar bort, hinner också träna sånt man annars försakar. Man får längta efter att springa.... Och man får tid att känna efter.

Fast den här skadeperioden har jag inte behövt tänka efter så mycket, känslan har istället kommit till mig. Jag vill springa. Älskar det, av någon anledning. Men det känns inte så viktigt att springa fort, inte så viktigt att slå rekord. Jag känner just nu ingen som helst press att prestera. Det är en underbar känsla. Jag bryr mig just nu inte vad andra tycker om min löpning. Det är egentligen bara dumt att göra det, andra har ju fullt upp att fundera över sig själva och sina prestationer. Jag behöver inte bevisa att jag duger genom att springa fort. Men däremot längtar jag efter att testa mina gränser på andra sätt. Ute i skogen. Långt, långt på småstigar och i vackra miljöer.

Jag är på rätt väg, ska bara se till att hålla riktningen någon sånär =)

Och så var det höften. Tjurig som fan. 

Sprang i morse. Lite vilse dessutom så det blev nästan en timme. Hade inte direkt ont medan jag sprang, men mer ont efter... nu har jag en röd snygg elastisk tejpremsa som allierade elastotejpare menar ska kunna hjälpa. Jag är skeptisk.

Den tackar och bockar för 7 vändor i Vilstabacken. Verkar bli bättre av intensiv träning... kanske ny rehabmetod för långvarig smärta? Någon som vill vara med i en studie?

Jag sprang alltså premiärmilen i slutet av mars, tangerade pers på 44.57 men drog i tiden så olägligt på mig en överbelastningskada i ett muskelfäste i höger höft. Sedan dess har jag varit förpassad till inlines, rullskidor och gym, fått hoppa över både Varvet och Skövde Marathon....

Frustrationen har varit stor och jag

har  kastat onda blickar på

varje löpare som passerat

Sen gjorde jag en "Matilda" och ignorerade smärtan, packade ryggan och sprang ca 1 mil i terräng, växlande med gång blev det totalt ca 25km. Två dagar senare är jag smärtfri (jag har mina teorier till detta fenomen, men är för trött för att dra dem nu...) 3 dagar senare (idag) är det fortfarande bättre men jag känner av det i vissa rörelser och i stretchingen. I morgon ska jag och Anders springa i Slalombacken!

Vad säger höften om det? Spänningen är olidlig...