YouTube, denna outsinliga källa till kunskap, humor, förnedring mm. Finns hur mkt som helst, även för löpare. Inspiration, tekniktips, tävlingsklipp. Kika runt lite en regnig dag. Här kommer en länk för lite teknikträning.

Igår joggade jag till jobbet, hade bestämt mig för att köra intervaller på första kilometern i Vilsta (uppför, uppför...) efter avklarad arbetsdag. Sagt och gjort, bytte om till tightsen och t-shirten, knäppte fast ryggan och knöt skorna. Rent praktiskt redo för ett hårt pass, mentalt så o-redo det var möjligt. Jag bara ville inte. Bestämde mig dock för att inte ta den diskussionen med mig själv utan körde som planerat. Men fy vad tungt det var! Redan efter ett par steg protesterade benmusklerna och producerade demonstrativt mer mjölksyra än nödvändigt, dom latmaskarna. Men jag satte hårt mot hårt och körde mina 5 intervaller trots protesterna.

Tänkte någonstans på vägen, varför håller man på såhär? Varför inte nöja sig med att nu och då ta en joggingtur i skogen, i maklig takt? Stanna inne när vädret är dåligt. Det är ju liksom inte så att man är någon elitlöpare ändå... Men tanken var dum, den saknar medhåll till och med från mina sura benmuskler.  Vad vore löpningen utan målen, om man aldrig fick den där kicken av att slå ett rekord? Och inte skulle jag njuta lika mycket av de lätta, sköna turerna om jag aldrig fick smaka på mjölksyran emellanåt. Och inte av kvällssolen om jag aldrig fick duscha i skyfall. Och hur skulle jag ta mig till de minsta, roligaste stigarna längst bort på rundan om konditionen satte stopp efter halva vägen?

Glädjande var det ju också när jag kom hem och kollade tiderna från samma pass för ca ett år sedan, och såg att jag låg ca en halvminut bättre i snitt nu!

En sista grej bara- jag hade min vattenflaska i början av backen, tog en liten slurk mellan varje intervall. Då jag kom ner från sista intervallen var flaskan tom! Korken var på och den stod upp, men den var helt tömd. Någon stackars löpare som fick sin törst släckt?

Jag, som alltid propagerar för upplevelsen under löpningen. Som påstår att jag springer för att njuta av naturen och friheten. Som hävdar att jag älskar skogen och de små stigarna. Som varje gång jag ser någon löpbands-trampare bara fnyser och lite nedvärderande knycker på nacken. Den där har ju inte förstått tjusningen med det hela...

Så idag, i samma stund som jag kliver genom dörrarna ut från jobbet, öppnar sig himlen. Funderar på om jag ska vänta ut skuren men bestämmer mig ändå för att cykla hem. I sandaler, jeans, och bomullströja. 5 sekunder senare kunde jag lika gärna simmat hem i ån, hade inte blivit blötare för det. Och så, någonstans mellan Stålforsbron och Strigeln, dyker tanken upp i skallen: "Jag kanske skulle köra på löpbandet idag?" Och med detsamma kändes det så kul! Så när mina klubbkamrater stod på startlinjen för att göra upp om platserna på årets KM 800m hade jag precis avslutat min 6e tusing på löpbandet. Svettig, glad och nöjd. Nu kan det dröja något år innan jag står där igen, men jag mina blickar mot löpbandstramparna kommer hädanefter innehålla en grad av beundran mitt i all förakt.

Hur det gick? Det fina med löpband är ju att man har koll på hastigheten hela tiden, vilket kan vara kul just under intervaller. De 4 första höll jag 4.15 min/km, de 2 sista blev jag tvungen att sänka till 4.25, det blev för jobbigt... hade dock bara 1 min vila mellan. Nu blir det lugnt fram till Indalsledenloppet på lördag!

Jag förstår inte, så fort jag kommer till Eskilstuna så är har jag så svårt att gå och lägga mig. Känns så trist, är heller inte särskilt trött. Fast jag inte har ngt vettigt att göra efter kl 22 så är jag vaken till runt 23-24, vilket bygger upp en sömnbrist som jag tar ut på helgen, när jag egentligen skulle vilja vara pigg på kvällarna! Morgonen är alltid som vanligt, uppe med tuppen..

Nåja det var inte det jag skulle skriva om. Tänkte berätta om en lite episod från gårdagens joggingtur. Det var ju tredje dagen i rad med löpning, så trots att det kändes bra tog jag det lite lugnt. Lade in lite sånt som man kallar löpskolning, dvs jogga med lite olika fart, steg och hopp. Blanda in lite styrka och spänst, lite fartökningar. Jag har (bra eller dålig egenskap?) en förmåga då jag springer att bortse från graden normativitet i det jag gör... konstigt nog bara då jag springer. I annat fall ägnar jag alldeles för mkt tid och oro åt att tänka på vad andra tänker om mig. Som om de skulle göra det överhuvudtaget? De flesta är för upptagna med att tänka på sig själva.. Nåja, då jag som bäst håller på med lite spänstig baklängeslöpning uppför en backe får jag en känsla av att något är konstigt. Jag har Mannheimmer och Tengby på P4 Sthlm i öronen så jag är relativt bortkopplad från omvärlden. Då jag vänder mig om ser jag en medelålders kvinna som kiknar av skratt, nästan så hon inte kan stå upp. Brevid henne står en man, troligtvis maken, och ser rätt besvärad ut. Det går så upp för mig att det är jag som är orsaken till kvinnans skrattanfall! Hur bemöter man det? "Kul att kunna vara till glädje!" kläcker jag ur mig innan jag fortsätter uppför backen, nu sidvärtes.

Vill slå ett slag för nästa helgs utmaning, nämligen Indalsledenloppet. Fantastisk miljö och trevligt arrangemang.

Haha, vad dålig jag är. Så lättsmickrad...

Loggade in för att skriva tack och adjö, jag lägger ner det här nu. Men så har Kjell, vår ordförande och tillika fotogenic (ingen har ett minspel som Kjell under loppen), skrivit i en kommentar att jag måste fortsätta. Antar att han vill ha koll på klubbens adepter, så jag inte fuskar med träningen ;-)

Så vad gör man, bara att fortsätta med bloggandet!

Idag tog jag orienteringskartan över Vilsta och drog iväg ut på småstigar direkt från jobbet. Lite stelt var det i marathon-benen till en början, men så snart man lämnade de stora stigarna för lite mer off-road piggnade dom till. Jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen. Jag känner något särkilt för kartor. Stoppa en framför näsan på mig och jag blir helt lycklig. Hittade en del roliga pyttesmå stigar idag, och sakta men säkert börjar jag förstå hur alla spårsystem, leder och basvägar hänger ihop i Vilsta. Så om någon från min Friskis-grupp är här och kikar ibland, bered er på en del nya slingor i mer eller mindre obanad terräng!

Det här är en sån där kravlös återhämtningsvecka, både fysiskt och psykiskt. Har inga speciella mål när jag ger mig iväg och springer, bestämmer mig allt eftersom vad jag ska hitta på beroende på hur fräsch jag känner mig. Nästa vecka börjar allvaret igen =) Jag är peppad på hård träning!

Japp, då var det dags! Snart i allafall. Den rent glädjefulla förväntan som rådit under veckan som gått är nu utbytt mot en mer gruvsam förväntan. Såhär nära början loppet börjar jag känna hur otroligt jobbigt det kommer att vara i morgon! Jag börjar se fram emot att gå i mål, och det är borde jag inte göra redan! Resan är målet.... fokus på banan, festen, folket... tidigast efter 30km kan jag börja längta efter stadions röda löparbanor (hoppas de hinner röja ordentligt efter kvällens KIZZ-konsert...)

Vad tänker jag nu? Har jag tränat ordentligt? Har jag sprungit tillräckligt många långpass? Har jag sprungit tillräckligt långa långpass? Borde jag sprungit fler mil varje vecka? Fler kvalitétspass? JA, jag borde sprungit mer, längre, snabbare... såvida man inte är proffslöpare med en optimal träningsplanering, och dessutom är frisk och skadefri hela träningssäsongen, kan man alltid träna mer, träna bättre. Det är lite tjusningen med det hela. Tränar man hård presterar man bra. Lön för mödan...

Men dför all del, förutsättningarna är goda. Jag är pigg och kry, inga större skavanker och träningen har i stort sett gått bra hela året.

Kl 18 går jag i mål. Det blir en underbar och fruktansvärd resa dit. Det blir en grym dag. Vi ses väl på banan?

Jag gick in i den här helgen med en uppriktig tro på att jag skulle njuta av löpvilan. Av att strosa runt i lägenheten och plocka med lite grejer, ligga i nya soffan och läsa, ta en promenad i parken. Kanske till och med försöka mig på en sovmorgon.

Det började bra, förmiddagen igår fortlöp enligt planerna. Men sådana är förmiddagarna för mig, de kräver inte mkt utan det är en glädje i sig att bara vara. Värre blir det efter lunch.. nu verkade det som även den kritiska eftermiddagsstunden skulle lösa sig då B ringde och frågade om vi skulle med till Ängsjö och sparka boll? Givet, en stund i solen en vacker vårdag.

Kl 16 var vi hemma igen. kl 20.30 hade vi bokat bord inne i stan för middag. Jag var dåsig efter solen men ändå sådär oskönt rastlös. Tog en lång dusch, hjälpte för stunden. Låg och kollade lite på friidrott. Avundades dem, de som sprang. Sa till J "Jag tar en promenad i parken". Stoppade mp3-spelaren i fickan, tog på mig löpardojjorna (kanske var det redan här det spårade ur, brukar aldrig promenera i löpardojjorna annars) och gick ut på baksidan. Strosade iväg i min vanliga strosar-fart, blev väl omgliden av en och annan snigel på vägen. Fick syn på en sån där power-walkare som går med sån armföring att de kan klia sig i huvet för varje armpendling. Tänkte att jag skulle gå på lite, få upp lite puls, att det skulle göra gott mot min rastlöshet. Så jag ökade farten. Nja, jag har aldrig tyckt så mkt om att gå fort.  Som trav ungefär, varför tvinga pållarna att springa så fort de kan i trav när det går snabbare att galoppera? Eller som som en formel-1 tävling där man bara får köra på den näst högsta växeln. Som power-walk. Nej, inget för mig. Men jag läste ju precis om löpskolning och spänstträning- det kanske vore ngt? Så jag studsade fram genom parken på alla tänkbara vis förbi grillande familjer och öldrickande klungor. Blev efter ett tag trött på detta, tänkte att lite tempoökningar inte kunde skada. Lite korta fartstegringsintervaller... Körde 1, 2, 3.. hittade flytet, det här var roligare! Fortsatte av bara farten, blev kanske en 15 stycken innan jag slutligen spurtade uppför backen till vår lägenhet. Tog två trappsteg i taget och klev in i hallen, svettig och lycklig...