Jag har ont i vä hälsena. Inta bara så där att det känns litegrann i den efter 15km, snarare så jag gruvar mig för att gå mellan datorn och soffan för det gör så helvetiskt ont att sätta foten i golvet. Total vila 5 dar, jag ska käka så mkt antiinflammatoriskt som finns på apoteket. Sen rehab en vecka, sen är det bara att hoppas...

(Bellmannstafetten igår var ändå jättekul, kommer bara i skymundan tyvärr för den här skiten... tiderna blev oväntat bra med 20.37 i mixlaget som totalt kom 22a och så 22.44 med Vilsta som kom på 13e plats i damklassen. Kolla första sidan på hemsidan så ser ni hur kul jag hade när jag sprang ;-) 

Det har vart lite konstigt med springningen några dagar, kropp och knopp har inte riktigt hängt ihop. Har ju dragit ner lite på träningen för att hålla mig skadefri fram till Lidingö, kör nu ca 3 pass/vecka. Och den lilla nedskärningen räcker för att det ska kännas ovant att ge sig ut och springa. Som att jag inte riktigt vet hur man gör och att jag inte skulle kunna prestera alls. Men så blir det lite tvärtom, när jag väl kommer ut är det jätteskönt, eftersom kroppen får vila lite mer emellan är den pigg och fräsch till varje pass. Det blir som en angenäm överraskning varje gång =)

Idag körde jag tusingar, det var länge sedan.. lite orolig var jag nog, senaste veckorna har mest beståd av långsamma långpass och backlöpning slalombackar med knapp styrfart. Men så ska jag ju springa Bellmannstafetten i helgen, och jag tror att jag en gång blev erbjuden platsen i mixlaget för att jag ansågs som en hyfsat stark löpare. Vilket nu såhär några dagar inför loppet gett mig lite prestationsångest, så jag kände mig tvungen att damma av klockan och bege mig bort till Ekängen för några tusingar på tid... så nu kära Lidingö-konkurrenter, här får ni ett formbesked från mig:

1a- 4.15

2a- 4.00

3e- 4.07

4e- 4.10

5e- 4.06

6e- 4.07

En minuts vila mellan varje, utom sista då jag unnade mig 1min och 37 sekunders vila...

Så vad säger man? Märks att det var länge sen jag körde sånt här på de varierade tiderna... ingen fantastisk topprestation kanske, men jag är rätt nöjd. Nu kan jag stoppa tillbaka klockan i byrålådan fram till Lidingö...

Ända sedan förra onsdagen, då jag fick reda på det här att man ska sitta online på föreläsningarna i Idrottsmedicinkursen har jag gnällt, oroat mig för och drömt mardrömmar om tekniken. Program som ska installeras och servrar man ska koppla upp sig mot (vad är en server, egentligen?) Min relation till tekniska prylar är rätt körd i botten kan man säga, grundat på dåliga erfarenheter och ett totalt ointresse. Tyvärr har jag svårt att få såna här saker ur skallen så länge jag inte har full koll, och mitt sätt att bearbeta orosmoment är att prata om dem. Så förutom att sömnen blivit lidande har både arbetskamrater, familj och pojkvän blivit utsatta för min neggo-klagan senaste veckan.  

Jag vill bara säga till er nu: Allt är lugnt. Ca 1 min guidning på telefon från kursledningen och jag är på plats i E-meeting rum 2, bara väntar på att det ska dra igång. Vad själva föreläsningen ska handla om har jag inte haft den minsta tanke på. Snacka om att fokusera på rätt saker...  

Så var man hemma, långtur med mor och bror, lördagsgroggen uppslagen  och surströmmingen väntar. Hemma är ändå hemma. Sitter och bläddrar runt bland en massa gamla foton, håller på att pyssla ihop ett inbjudningskort till nyårsfesten vi ska ha i år. Här kommer ett smakprov på gamla foton! (Ps. lägg märke till min bror med ölburken- KAN inte bli svårslagen på Lidingö, helt omöjligt...)

Hej. Det var värst vad du flåsar?

- Ja, jag har precis varit ute och sprungit

Verkar ha tränat hårt?

- Nja, jag överdriver lite för att det ska verka som jag tränar hårdare än jag gör. Skrämmer konkurrenterna, du vet.

Bra taktik. Hur går det med träningen då, när vi ändå är inne på ämnet?

- Tack det går bra. Sprungit en hel del vändor uppför slalombacken, det är mitt hemliga vapen inför Aborrbacken. Jag visualiserer att jag ser ryggen på Brorsan där i mitten av backen, han är skittrött, joggar nästan baklänges. Steg för steg närmar jag mig, ligger precis bakom några steg och bara njuter av tillfället...sen spurtar jag lätt förbi och spänstar vidare mot mål. Hur enkelt som helst! 

Hmm.. de där spänstiga stegen skulle jag vilja se...ok, skadestatus?

- Inga skador, förutom att jag som vanligt börjar känna efter lite för mkt såhär när det börjar dra ihop sig. Snart hör ni mig gnälla över ömma hälsenor igen, var så säker.

Taktik nu då, och fram till loppet?

- Åker till norrland i helgen och laddar med surströmming. Passar på att sabotera för mina motståndare. Du vet,  lägga laxeringsmedel i maten, stoppa myror i brallan, knyta ihop deras skosnören med dubbelknut...

"Må bäste man vinna", det är inget du hört?

- Nej

Hur allvarligt tar du egentligen på den här utmaningen?

- Jävligt allvarligt. Det är stenhård kamp som gäller. Vinna eller försvinna.

Vad tävlar ni om?

- Förutom ära och berömmelse utlovas exceptionellt fina priser som delas ut under middagen

Låter bra. Lycka till!

- Tack

Det är fint att vara kulturell. Visst? Läsa böcker är bra, gärna tungviktare som Brott och Straff, klassiker som Strindberg och så minst en av årets nobelpristagare. Fast det är rätt ok med Marian Keyes och Kajsa Ingermansson också, det mesta i bokform anses liksom bra. Men akta dig för att byta ut din bok mot ett Game Boy, då ligger du risigt till. Ingen framgångsrik affärsman har en spelkonsoll i portföljen. Eller? Nåja, går du på muséer? Grattis, det låter bra när du berättar om senaste utställningen på spårvägsmuseet på fikarasten dagen efter, passa på när chefen är i närheten. Musik... nja, det spelar lite roll... jazz, klassiskt, eller vilken artist som helst som ingen annan i rummet hört talas om slår högt, men passa dig för att delge övriga din dyrkan av Britney Spears eller Håkan Hellström. Kan du på ett naturligt sätt recensera en teateruppsättning inför dina vänner kan du känna dig coolt kulturell resten av veckan, för att inte tala om ifall du besökt en konstutställning.

Vi var på en konstutställning i Japan. Vore kanske kulturellt coolt, om det inte vore för att jag inte fattade ett skit. En stol i taket- oooooooo, vilken symbolik. Detta var modern konst, antar att det finns andra varianter där man faktiskt kan ana nån slags talang hos konstnären i fråga. I det här fallet måste det handlat om aningen en 4-åring, eller nån riktigt smart snubbe som garvar sig fördärvad åt hur han lyckats lura dessa puckade människor (vi, tex) att låtsas se djupare meningar bakom värdelöst ingenting, samtidigt som han håvar in stora slantar ur deras (våra) plånböcker.

Varför skriver jag om detta? Jo, i söndags när jag promenerade från Tjejmilen på Gärdet via F&S på Sveavägen till Karlberg station, fick jag syn på något genom ett fönster som fångade min uppmärksamhet. Där var en tavla som jag kände igen. Jag, som verkligen har noll koll på vad som försigår bakom kulturrikets tjocka murar gick alltså där i godan ro och lyssnade på nått så o-coolt som Lars Winnerbäck, då jag fick syn på den här tavlan som jag verkligen älskar av Linn Fernström. Till och med námnet på konstnären ploppade fram hur enkelt som helst. Jag gick in, och där hängde tavla efter tavla av denna fantastiska konstnärinna. Jag hade lyckligtsvis en basker på skallen så jag tyckte jag lyckades upprätthålla skepnaden av en kulturintresserad medveten ung kvinna rätt ok, men skyndade ändå lite hastigt från rum till rum innan jag avslöjades som den katastrofalt illa allmännbildade tjej jag egentligen är.

(lite backgrundsinfo: då jag jobbade som personlig assistent för ca 2 år sedan var jag med han som jag jobbade med på en arrangerad visning av Bonniers Konstutställning, och just denna tavla liksom fastnade på näthinnan. Tro inte att jag har koll på sånt i normala fall, tyvärr...)

Stel i benen efter långpasset igår begav jag mig till fots längs Strandvägen bort mot Gärdet och starten för Tjejmilen. Svårt att hitta var det inte, det var bara att följa alla nummerlappsförsedda tjejer, tanter, flickor, damer och kvinnor som liksom vällde in från olika håll och kanter. Jag gick sista biten över kullarna och möttes av en storslagen syn- helt sjukt mycket folk! Har aldrig sett så många Baja-Major uppställda på samma ställe tidigare, ändå syntes köerna ändlösa. Bara som ett mått på den enorma folkmassan...

Gud vad skönt tänkte jag, att jag är åskådare idag och slipper trängas i startfållan. En halvimme senare stod jag nere vid starten och glodde storögd på löparelitens uppvärmning- Lisa Blommé, Malin Everlöv-Krepp, Lillian Magnusson, en gravid Isabella Andersson... Gud vad trist tänkte jag, att jag inte får vara med och springa idag.

Ja herregud, på tal om kändisar, uppväxt i storskogen norr om Sundsvall är jag trots några år i storstaden fånigt faschinerad av dessa människor som syns i TV och och i tidningar. Inte är jag kräsen heller, det behöver inte alls vara Brad Pitt och Jude Law, nej inte ens bröderna Skarsgård eller Peter Stormare. Det duger alldeles utmärkt med en åldrande Pernilla August iklädd föga smickrande gympatights eller en halvtaskig författarinna som Martina Haag för att jag ska tappa hakan och börja fånstirra. 

Inspirerande var det ändå att se våra svenska löparess in action, nu jäklar är jag ännu mer taggad inför hösten och vinterns träningsperiod!  Och stort Grattis till min duktiga kompis Anna som tog sig runt på 46 minuter! Vi ska nog peppa varann bra i vinter =)

Japp, 27 nya färska kilometer att lägga till i träningsdagboken. Känslan var god och farten kändes ok, lik förbannat var J före vid vätskekontrollen... (vi springer lite olika spår, jag föredrar småstig och stenar medan J hatar allt som ökar risken för fotstukningar..) Visst blir man lite orolig inför Lidingö, det hårdnar uppenbarligen i kampen om innebördes placeringar... men ändå, det är himla gott att känna att man orkar springa såpass lång och ändå ha dans i benen till kvällen!