Jag sprang några kilometer idag, kände lite på formen inför helgen... det var skönt, jag njöt. Att jag sedan fick mer ont på sidan av knät är ändå ingen som oroar mig nänmvärt, det kommer inte att hindra mig på lördag. (antagligen efteråt, men den oron sparar jag till då) Blev taggad inför lördag, riktigt så jag längtar efter att ta ut mig, att bli jättetrött. Ni vet sådär trött, så när man har sprungit ungefär halva loppet så känner man att det kommer bli skitjobbigt men att man ändå klarar att hålla tempot in i mål. Sån där trötthet där kroppens fysiska behov är underordnade viljan, kroppen kommer att få lida, det kommer troligtvis att göra ont, men man klarar det. Och då, i det läget kastar man en blick på klockan. Man börjar räkna efter i huvudet, och efter lite multiplicerande och adderande kommer man fram till att man matchar det personliga rekordet rätt hyfsat! Helt plötsligt öppnas en möjlighet, man har chans på nytt pers.. Samtidigt inser man hur FRUKTANSVÄRT ont det kommer att göra att försöka slå det. Och när jag inser det är jag nästan beredd att kasta in handduken helt och hållet och kliva av. Räddningen är då att ovan nämnda huvudräkneoperation i det tämligen uttmattade tillståndet tar så lång tid att utföra, att man under tiden avverkat ytterligare ett par kilometer och befinner sig vid det läget relativt nära målet. Så nära att det inte längre finns någon ursäkt att inte satsa på en rekordtid. Så istället ökar man lite, varje återstående kilometer känns längre än den förra, och när man slutligen kommer i mål är man så tom på krafter att man funderar på hur man över huvud taget ska bära sig åt för att ta sig fram till banan-bordet.

Så trött vill jag vara på lördag.