Jaha, sista långpasset avverkat. Kerstin kom och hämtade mig så vi kunde bränna av 26k tillsammans ute hos henne, mkt trevligt med sällskap och en otroligt fin runda! (Uppladdningen var tyvärr inte optimal, men det var det värt för en skittrevlig helg i Örebro med tre sköna tjejer..) Nu är det sista långpasset avverkat, så nu återstår bara att glida in i formtoppen och hoppas att både den och kroppen håller över varvet och maran. Viss oro finns då både den ena och den andra kroppsdelen försöker prata förstånd med hjärnan, som dock ihärdigt ignorerat tjatet tills nu...  Mest orolig är jag för hälsenen, vill inte gå igenom samma procedur som i höstas, och verkligen inte nu! Idag tänkte jag nästan avbryta efter en timme, men insåg att jag kunde lika gärna fortsätta som att vända och springa hem. Och som så ofta sker klingade det onda av efter ett tag.. men det blir intressant att känna ignom kroppen i morgon när jag vaknar. 2h och 33 min tror jag vi höll på, och då var det tunga, tunga ben den sista halvtimmen...

Det hela avslutades med ett dopp i sjön, och därmed var årets första dopp avklarat! Det är ju inne med kallvattenbad nu för att förbättra återhämtningen, så jag räknar med att hela kroppen är tipp-topp i morgon ;-)

23 stycken glada löpare som svettades under solen på träningen igår... wow, vad roligt! Varför var jag inte där? Var soffan verkligen så skön? Är det det här kanske som är dagenefter-ångest i en löpares inskränkta lilla sfär.... En liten, liten värld med tre rum: ett för träning, ett för att tänka på träning och ett fyllt med mat. Eventuellt finns där ett fönster, och kikar man ut mellan persiennerna kan man där utanför skymta andra individer. Men dessa verkar vara av en främmande art, jag menar, först och främst går de, cyklar eller åker bil för att ta sig fram. Och för det andra är de klädda jeans och andra konstiga kläder. Odugliga att springa i.   Åh vad jag mår gott i den här lilla bubblan där luften fylls med svett och tigerbalsam! Och åh vad skönt efter Sthlm Marathon att kliva ut ur bubblan och ta del av livet som pågår utanför... Var sak har sin tid.

Lagom är bäst sa svensken, men för att uppskatta lagom måste man dra saker till dess spets ibland.

(anledningen till rubriken är att min gamla hälsene-skada ligger och gör sig lite påmind emellanåt, men jag lyssnar inte. Det man förnekar finns inte, visst är det så?)

Bestämde mig just, till stor överraskning för mig själv, för att skolka från klubbträningen idag. Jag är förvånad. Vad kom det beslutet ifrån? För ca 10 minuter sedan tänkte jag byta om göra mig klar, och så bestämmer jag mig för att strunta i det.. konstigt.

Jag ska lägga mig i soffan och läsa min bok "Jag är leopardpojkens dotter" av Johanna Nilsson. Det ska bli jätteskönt. Sn ska jag jogga en tur ikväll istället, rätt sent tror jag. Fast man vet aldrig, man kan uppenbarligen inte lita på sig själv alla dagar.

Min lägenhet i Eskilstuna är som jag kanske beskrivit förut rätt spartanskt inredd, vilket känns helt rimligt med tanke på att jag har halva bohaget hos J i stockholm. 

 Detta resulterar, i brist på möbler, i att jag har min dator på golvet och således ligger på mage vid användande av denna. Vilket iof är bra ur flera synpunkter, bla:

- jag undviker den ökade belastning på diskar och andra vävnader som sittande med flekterad rygg innebär (kommer tex aldrig att drabbas av derangement)

- jag blir inte sittande vid datorn alltför långa stunder

- jag får starka ryggmuskler

Jag får också en helt annan inblick under sängen än vanligt, såhär dammfritt har det nog aldrig varit hemma hos mig. Just precis nu har jag även upptäckt att skruven som liksom håller ihop sängramen med själva madrassen på något vis gängat ur och håller på att tappa sitt grepp. Frågan är- ska jag åtgärda detta eller förneka att sängen håller på att ramla ihop? Om jag inte gör något åt det kommer jag antagligen drömma onda drömmar om hur jag ligger i sängen som ramlar utför bottenlösa stup...

Bäst jag letar fram skruvmejseln

Det våras för löparna. Startbevisen ramlar in genom brevinkasten och det går inte längre att förneka faktum: Stockholm Marathon väntar runt hörnet. Hur kommer det gå? Jag startade ju den här bloggen för att skriva om förberedelserna inför detta kraftprov, och jag känner att jag vill göra en lite summering av uppladdningen so far..

Hösten- flöt på riktigt bra, träningen gick på rutin och tiderna blev bättre och bättre. Var flitig med klubbträningarna, tror det var nyckeln till framgången i Kiel där jag slog personlig rekord med tiden 1.39.11

Efter Kiel blev jag i vanlig ordning förkyld och det blev ett träningsuppehåll.. sen lite hattigt, blev förkyld igen någon vecka senare, sen blev det en vecka på skidor i Åre. Den var nog rätt bra iof, långa turer, nya muskler, lite skonsammare för knän och höfter. Efter Åre var det dags för en fökylning igen, eller det var nog samma som innan som bröt ut ordentligt... Tot blev det tre löpfria veckor och jag var lite orolig över löpformen...

Men så fick jag ändå ett positivt formbesked på VIK-loppet där det blev pers igen, den här gången var det milen som avklarades på tiden 44.57. Jätteglad och nöjd över det! Några dagar senare var det KM på gröna milen som är det mest kuperade milspåret jag känner till, och nu kändes det riktigt bra i benen igen!

Back on track, allt kändes bra men jag började ändå oroa mig lite över de senaste veckornas uteblivna långpass, vilket resulterade i helgens 28-km tur. Tack och lov kändes det rätt bra även om jag var sliten de sista kilometrarna..

Nu då? I morgon blir det 5km snabbdistans, på torsdag ett lugnare pass och på söndag ska Kerstin ta med mig på långpass i hennes trakter, 26km blir det då. Nästa vecka blir mkt lugn, tänkte försöka få till en formtopp inför Gbg-varvet. Efter det är det två veckor till Marathon, och hoppas verkligen jag får vara frisk efter Göteborg... det blir iaf lugna veckor, några pass på runt milen men mycket vila och mycket mat, vatten och sömn sista veckan.

Under 4 timmar på Marathon är målet.

Började gårdagens långtur med en tripp in på Kartcentrum på Vasagatan där jag införskaffde en karta i skala 1:8000 över Solna. Vis av erfarenhet vet jag att vägar som ser så lätt ut att finna på kartan ger en helt annan känsla när man står där i ett eller flera vägval. Man har liksom inte den där översiktsblicken på plats.Tyvärr Jag också ska erkänna att jag har ett väldigt kärleksfullt förhållande kartor, jag kan studera en karta ungefär hur länge som helst och känna en slags tillfredsställese med detta. Ibland när man ute och springer i ett naturreservat så dyker det upp skyltar med en karta över området, och då är min lycka gjord. För att inte tala om spårkartor när man åker skidor... likaså känner jag en otrolig frustration om någon annan har kartläsarrollen tex om man är ute på resa, jag blir osäker, känner mig utlämnad utan mål och mening med mina tramptag, paddeltag, vandringssteg eller vad de må vara som tar mig framåt. Nä, ge mig en karta så är jag lugn. Nåväl, denna dagen på kartcentrum hittade jag iaf en fantastisk karta över hela mälardalsområdet som även den fick följa med hem.

Sen mötte jag upp Hanna och hennes gamla kollega Anna för en lunch på Vete-Katten. Mkt smarta och trevliga tjejer det där. (Anna är dessutom en löpare, nyinflyttad i Stockholm =) Runt 15-tiden kände jag att det var dags att börja bege mig för att hinna hem i rimlig tid, så jag smet in på toan och drog på mig tightsen.

Så började turen, sprang över till Kungsholmen där det som vanligt var full fart på motionärerna, strandpromenaden där är verkligen vältrampad. Trevligt. Över till Karlbergs strand, en fin bit där jag aldrig vart för. Upp genom huvudsta allé, här var det full fart. Ngn slags 4h-gård med getter (eller var det får?), hästtävlingar, fotbollsspelande grabbar och småbarnsfamiljer på picknick. Våren är kommen =) Fortsatte till Solna, avvek från planerade vägen och sprang direkt till Råsunda. Också en jättefin bit på Vintergatan med många trevliga villor och tomter, nästan lite småstadskänsla en bit. Ner mot Råstasjön som kantas av ett motionsspår, så över E4:an och ner mot Ursvik. Här stötte jag på lite prblem: Kartan stod ut. Jag stod länge i utkanten av kartans område och svajade, men insåg att jag tvungen att ta klivet om jag skulle lyckas ta mig hem. Sagt och gjort, jag tog steget mot ovissheten och i samma stund var jag förlorad. Nybyggt område, nya vägar mellan halvfärdiga hus, avspärrningar i änden av varje gata. Jag såg Järvafältets grönområden på håll men tog mig inte dit! Avspärrat, avspärrat, avspärrat. Varenda jäkla väg slutade med ett högt stängsel! Tack och lov förbarmade sig en småbarnspappa som lekte i sandlådan med sin lilla knodd över mig och gav mig klara direktiv över hur jag skulle ta mig vidare. Nytt mod, nya krafter. Snart hade jag tagit mig under väg 279, till vänster om mig löpte E:18 och på andra sidan denna låg Rinkeby. Att göra en sån här tur genom Stockholm förorter är lite som en resa genom olika kulturer. Från joggingspåren i Råsunda där jag mötte många men ändock enskilda motionärer, ev att man joggade i par, var det nu utanför Rinkeby hela tjocka släkten som var ute på helgpromenad. En mamma med barnvagn, någon äldre med rollator och så syskon och kusiner i alla åldrar. Inte så dumt tänker jag, kanske skulle rädda många familjelyckor om man införde gemensamma långpromenader på helgerna? Dock inte lika trevligt med dessa ungdomsgäng som åker runt på trimmade moppar, röker ciggaretter och ropar nått efter en på ett annat språk som jag är glad att jag inte förstår...

Sprang så småningom under E:18 mot Lunda, över järnvägen och ner på cykelbanan som löper längs med spåret mot Barkarby. Det hade nu gåt ca 2h 20min och jag kände mig oförskämt pigg i benen, särskilt med tanke på den ca 4 kilos tunga ryggsäcken som jag sprang med. Väl i Barkarby laddade jag om med en banan. Nu var jag inne på kända marker och det kändes som jag ver i princip framme. Till Jakan gick det som en dans, men under sista etappen från Jakan-Kallhäll talade kroppen om att det räckte nu. Efter tillräckligt lång tid märker man sina svaga punkter, i mitt fall höger hälsena sedan överansträngningen i höstan och så vänster knä som gör sig påminnt. Lite skavanker på några tår talar om att skorna inte är riktigt insprungna ännu. Nåja, nu var det bara några kilometer kvar så det var inget snack om saken. Väl hemma konstaterade jag dels att det var en väldigt lyckad tur, dels att jag om exakt 4 veckor skulle göra en liknande resa men då fortsätta i ca 1h till.. den tanken var intressant =/

Tot sträcka: 28km

Tot tid (inkl. förvirrande återvändsgator): 3h 14min

Lite ändrade planer för helgen, C är sjuk så det blev ingen tripp till landet. Istället pratade jag lite med Hanna igår, hon skulle till sthlm idag och träffa en gammal kollega och försynt som jag är bjöd jag in mig själv på deras date =) Så vad vore då naturligare än att springa hem från stan? Jag var så inställd på att få springa från landet, från punk A till punkt B, hela tiden hemåt. Det här blir ju nästan ännu bättre!

Så nu har jag suttit på morgonen och surfat runt på cykelsidor för att hitta en lämplig väg, den finns på jogg.se och jag tror jag döpte den till nått som typ "stan-hem".  I stora drag så går turen såhär: Start längs kungsholms strand, förbi St:Eriksbron, över Ekelundsbron, längs Karlbergs strand (här följer jag Sverigeleden hela vägen), Huvudsta Allé, Huvudsta, Solna Centrum- här lämnar jag Sverigeleden och springer mot Råstasjön, vet inte riktigt hur- sen ska jag över Enköpingsvägen och så är jag i princip inne på Järvafältet, som jag håller mig på tills jag är hemma. 25,5 km enl. den rutt jag drog upp men då har jag ju bara dragit raka sträck här och där så jag räknar med ca 30km.. Kan hända att jag startar i Karlberg också, då blir det lite kortare. Undrar om jag borde fixa en karta innan jag drar iväg... 

Just nu är det växlande molnighet, 13 grader och helt vindstilla. Perfekt.

Det här ska bli skitkul!  

Trots gårdagens middagsbjudning med tillhörande vätskeintag i form av jästa druvor var vi uppe med tuppen idag, jag och J. Efter lite konsulterande och omkastning av dagens aktiviteter gav vi oss ut på  en  lite lugnare joggingrunda, ca 6k utan några backar att tala om.  Såååå stela ben! Hade liksom ingen kontakt mellan benen och övriga kroppen. Träningsvärk från gymmet igår, körde för ovanlighetens skull lite ben i form av utfall och benböj, och det känns kan jag lova...  men det var ett skönt pass, väldigt lagom. 35 minuter ungefär, avslutade med några fartökningar.

Sen gav vi oss ivärg till svärföräldrarna och hämtade bil (gissa vem som cruisat runt i Kungsängen i en Jaguar idag... ;-) för att burna iväg till Upplands-Bro ryttarförening där J´s lillasyster skulle tävla i dressyr med sin ponny. Duktig flicka och duktig ponny, kände dock lättnad över att ha lämnat häst-världen bakom mig.. rätt skönt att bara kunna dyka upp precis innan start, kolla på det man vill se och sen dra vidare. Inget borstande, inget mockande, inga hästar att hålla reda på...

Så brände vi vidare med svarta märken i asfalten till Kungsängens Golf Club! Det var dags att jobba vidare med min eminenta svingteknik. Och kanske, kanske att det gick lite bättre. Träffade ungefär hälften av bollarna och de jag missade missade jag inte lika grovt. Det var inte roligt, tyvärr tycker jag inte det, jag är så nöjd när sista bollen är slagen och jag får åka hem. MEN korta stunder kan jag glimta tjusningen med sporten. Sådär efter en klockren träff, när vinden mojnar och solen tittar fram kan jag nästan föreställa mig att det kommer bli kul den dagen jag klarar av att gå runt en bana. 

I morgon blir det tur och retur E-tuna, sen ut till Krägga och J´s landställe. Laddar inför ett riktigt långpass på lördag morgon då jag tänkte springa från landet - Bålsta - Bro - Kungsängen. Tot ca 3 mil.. jag är riktigt förväntansfull inför det, tror det kommer gå bra efter en vilodag i morgon.. rapport kommer!