Eftersom jag är så otroligt effektiv ;-) så har jag jobbat in morgondagen vilket innebär jag har helg nu! Så idag släpade jag hem de sista pärmarna från kontoret, drog på mig springkläder, packade löparryggan och...satte mig på tåget. För att 1,5h senare kliva av i Barkarby och jogga de sista 8 km hem till Kallhäll. Kom snart på att jag missat en liten detalj när jag tog den lilla ryggan, nämligen min stora, gröna vinterjacka. Insåg att det skulle krävas mer kraft än jag kunde uppbåda för att få ner den. Men skam den som ger sig, efter lite knytande och pysslande satt jackan fast utanpå ryggan istället som en slags mantel. Så började jag jogga. Är man inte van att springa med väska är det rätt obehagligt, man tycker den guppar runt och stör alldeles för mycket och försöker kompensera genom att springa så "mjukt" som möjligt. Men så snart man ger upp detta och återgår till den vanliga lunken märker man att väskans guppande ändå har en slags takt som inte stör den naturliga springrytmen, och då blir det istället ganska behagligt att ha den på. Kroppen får jobba på ett lite annat sätt, man får slita på lite nya muskelfästen istället för på de gamla utnötta..

Lagom vid Komethallen har jag sjunkit in i dagdrömmarnas värld, en syssla som jag gärna ägnar mig åt under de lugnare passen. Passerar Jakobsbergs station, sneglar på klockan och ser att det här blir ett alldeles lagom pass efter gårdagens ganska hårda intervaller. Så kommer jag till de sista två km som löper genom skogen, och det är helt undebart. Inte en människa, mörk skog på bägge sidor om stigen som lyses upp av nyfallen snö. Underlaget är pefekt och benen känns starka. Jag trycker på lite extra och allting liksom..stämmer.

Jag vill skriva för att hedra två stora män som tragiskt nog gått bort i början av detta nya året. Crister Nyman, en riktig Ljustorpare som drivit idrottsklubben och byutveckligen och med detta oräkneliga projekt som lyft och drivit bygden framåt. Som liten Ljustorpstjej tyckte jag alltid om Crister som hela tiden småretades med mig, och som större Ljustorpstjej har jag stor respekt för allt han åstadkommit.

Igår fick jag också veta att Uffe, en stor löpare som avverkat över 100 maratonlopp, stilla somnat in i hemmet. Detta eftar att ha några månader tidigare sprungit ett maratonlopp och på julafton deltagit i klubbens Juljogg.

Det är svårt att förstå, att de som funnits bland oss plötsligt inte längre gör det. Lev varje stund, sug ut det fina i varje ögonblick, tala om för dina vänner att du tycker om dem, somna aldrig osams med din familj. Man vet aldrig vad som händer dig eller de du håller kär. Pappa sa en gång ett väldigt tänkvärt uttryck: "Alla dom där dagarna som gick, inte visste jag att det var livet.."

Senast igår satt jag och gjorde lite träningsplanering och var så himla sugen att köra hårt, men nu är jag seg, seg, seg. Precis avslutat arbetsdagen som ägnats åt statistik (Pappa, jag har gjort en del bra grejer i excel =) och nu tänkte jag slinka ner på stan en sväng och köpa almanacka (det är nytt år, för de som missat det) innan det är dags för träningen. Det är en sån där dag när jag inte ska fundera så mycket, utan bara gå hem, byta om och jogga iväg.

Jaha, så var det dags. För några dagar sedan kändes det som det var så himla långt kvar tills jag skulle börja jobba igen, och så plötsligt ringer väckarklockan och det är dags. Tre dar till på gamla jobbet, sen är det nya uppgifter som väntar. Vissa ljusa stunder ser jag fram mot det, men i sanningens namn är det mest gruvsamt just nu.. särskilt när jag vart hemma några dagar, det känns lite tungt att börja med pendlandet igen.

Det är iaf träning ikväll, 8 X 600m, så det ger lite extra mening åt att åka till E-tuna.