Visst är det jättebra, istället för att stå och harva på löpband och crosstrainer inne i kvav luft och svett på gymmet kan man som F&S motionär följa med på vår eminenta gruppjogging varje måndag. Duktiga ledare (bla jag ;-) som tar hand om upplägget med uppvärmning, töjning, fartlekar etc. Perfekt för den som inte vill jogga ensam eller har svårt att komma igång på egen hand. Så varför, varför står vi då där vecka efter vecka med 1-4 deltagare? När folk frågar hur många som brukar komma svarar man automatiskt att det är alltid lite mindre den här årstiden när det är mörkt och kallt, men det är egentligen inte sant. De spelar inte så stor roll hurdant vädret är, det är ändå bara vår tappra lilla grupp som dyker upp vecka efter vecka.

Fast, ändå, jag förstår. För tjusningen med jogging är till största del friheten, att man när man vill kan snöra på sig skorna och tjuva åt sig en halvtimmes egen tid. Möjlighet för avkoppling, inga krav på att vara social eller prestera mer än man själv önskar. En stund för sig själv helt enkelt. (men, bara så Du vet, när du ledsnar på ditt egna sällskap är Du hjärtligt välkommen till F&S kl 18 på måndagar!)  

Till mig själv idá =)

Min käresta när vi sågs på stan i fredags: "Vi måste städa i helgen. Det är jättesmutsigt hemma."

Till följd av det Stockholmska vintervädret är det rätt blött ute i skogarna, och det är inte med lite avund jag läser mammas kommentarer om nykörda skidspår i Ljustorp.. igår när jag var ute på mitt långa långpass kom jag fram till ett par riktiga blötområden, och då jag som bäst skuttande på vad jag trodde var hållbara stenar och grästuvor tog mig över mötte jag en annan joggarna som på andra sidan pölen gjorde sitt bästa för att ta sig torrskodd vidare. Vi lyfte blicken, våra ögon möttes och vi log mot varann. Ett ögonblick av full förståelse och gemenskap.

Martina följde med från Eskilstuna till Sthlm igår efter jobbet, skulle köpa springskor.. jag skulle följa med, men är det möjligt att bara var sällskap i en springbutik?

Förvånas själv över hur enkelt det är att hitta bra anledningar till att köpa ett par nya skor.. nåja, nöjd blev jag iaf med mina nya asics, en modell lättare än mina vanliga tunga stabila saucony. Jäklar vad det kommer gå undan ;-)

Lördag morgon, utsövd och laddad för ett långpass. Benen kändes rätt fräscha och till och med solen bjöd på sin närvaro emellanåt. Av någon anledning har jag inte sprungit Upplandsleden längre än till Görvelns badplats tidigare, men idag var det alltså leden som var min väg. De orangea märkena på träden lotsade mig fram på småstigar, promenadstigar, över hagar och stenrösen. Stor eloge till de föreningar som arbetar med vandringsleder, ett underbart sätt att uppleva ny miljö. Lätt euforisk som jag gärna blir då jag hittar nya fina löpslingor låter jag tankarna vandra iväg för sig själva, för att då jag åter tar kommandot över dem upptäcka att de orangea små märkerna är lika spårlöst försvunna som snön i Stockholm. I ett virrvarr av stigar har jag tappat bort leden, och jag har på känn att det var ett tag sedan det skedde.. att vända tillbaka och leta efter den vore inte bara mot min natur, det vore även lönlöst ty vände jag mig om hade jag genast 3 vägval att välja mellan och inte en susning om var jag kommit ifrån. Så jag fortsatte alltså framåt. Hade lite på känn att jag skulle komma ut i Viksjö, inte alltför långt bort. Big misstake.

En massa skog, en badplats och en golfbana senare kom jag fram i ett bostadsområde. Inte en aning om vilket väderssträck jag stod åt. Sprang på måfå lite hit och dit och försökte hitta någon vägskylt eller så, då jag mötte en power-walkande kvinna. "ursäkta" sa jag. " Vad ligger däråt" och pekade åt ena hållet. "Lövstabadet" svarade kvinnan. Jag stod och funderade ett tag och försökte se ut som jag hade koll på läget. "Okej... och vad ligger däråt?" frågade jag och pekade åt andra hållet. "Vällingby" svarade kvinnan. Hon såg antagligen på mig att dessa namn inte sa mig ett skit, (inflyttad norrlänning som man är), så hon frågade vart jag skulle. "Kallhäll" sa jag. "Oj" sa hon och pekade åt en tredje riktning. Tacksam för hjälpen började jag jogga igen åt utpekat håll, och efter 15 min kom jag till en cykelskylt som visade att det var 3 km till Järfälla. Trots att klockan visade att jag vart ute i två timmar och jag visste att  jag från Järfälla-gränsen hade ca en timme kvar till Kallhäll kändes det rätt bra. Ytterligare 55 min senare svängde jag upp på Legendvägen.

Solen var inte längre framme och mina ben kändes allt annat än fräscha, men oj vad skönt att få sluta springa.

Som sjukgymnast kan jag prata om flera olika ryggar, jag kan prata om sneda, svaga, stela, överrörliga, onda, starka och krokiga. Men nu ska jag prata om en helt annan slags rygg, där form och rörlighet spelar mindre roll. För här är det ryggens fart som räknas. Jag menar såklart dragryggen, den där ryggen som rör sig snäppet snabbare än din egen då du tror att springer så fort du kan. Den där ryggen som hjälper dig att springa lite snabbare, orka lite mer. Idag körde vi 10x 400m, riktigt jobbigt pass med andra ord. Låg på en sådär 1,29-1,31, kändes som lite i snabbaste laget för att orka 10 stycken… nummer 7 gick på 1.32, kände att jag började tappa lite tempo, mjölksyran kom lite tidigare för varje gång. Så fick jag syn på den, Kjells rygg! Fäste blicken på skuldrorna och sprang. Ett varv, ett och ett halv… så ökade plötsligt ryggen farten och jag var tvungen att släppa. Trodde jag skulle få en sämre tid än tidigare, men såg lite förvånat att klockan stannat på 1.26 Ytterligare ett tecken, om än ett mycket litet sådant, att vi har så mer kapacitet än vi tror.

En otroligt meningslös liten historia, men har man inte bättre saker att skriva om så…

Det är något med den här helgen som inte är som det ska. Kan ha att göra med dålig sömn de senaste dagarna, för allt går mig inte i händerna direkt... Igår kväll var vi bortbjudna till svärföräldrarna, Jens lillasyster har precis fyllt tonåring så vi skulle fira henne. Mia undrade om vi kunde ta med vin för dom hade inte hunnit med bolaget, visst, inga problem. Hade en oöppnad bag-in-box rött krav-vin hemma, perfekt. Väl framme (kan tillägga att jag var sådär jobbigt asocial till sinnes, efter två nätter med 4h-sömn..när jag är trött är jag inte glad, det tror jag flera av mina närmaste kan skriva under på. Men väluppfostrad som man är drar man på sig familjemiddagsleendet och hoppas att kvällen inte ska bli alltför långdragen) Nåväl, när jag som bäst kämpar med att få fram kranen till vinboxen genom det där lilla hålet, så vad händer? Jo, hela kran-helvetet låssnar och helt plötsligt står jag mitt i en fontän av rödvin! Hela jag, hela köket och lite till fullkomligt dränks i ca 2 liter härligt rödvin. Sweet. "men det är lugnt och oj vad lätt det går att fixa och den vita duken var ju ändå gammal och billig..." Helvetes jävla skit formas i min mun men sväljs ner i halsen tillsammans med gråten och tröttheten.

Nåja, kläderna torkade och kvällen blev ok. Väl hemma skulle jag försöka tvätta katastrofen på natten, ty alla tvättider var upptagna. Möts dessvärre senare av en skrikande lapp som säger att så får man minsann inte göra, och två maskiner dyngsura kläder som någon av våra kära grannar stängt av ca 10 min efter att jag startat dem.  Människa, get a life! Nog för att han/hon har rätt men det kan inte vara lätt att vara så bitter... men tack och lov för Johan, vi fick låna hans maskin så nu har vi precis släpat en ikea-kasse full med halvtorra (dock rena) kläder över Kallhäll.